fredag 13 februari 2015

Ana att något är fel

Nu när diagnosen börjar sjunka in snart en månad efter att jag fått den så börjar jag också reflektera lite över att ingen reagerat tidigare och hur jag har gått och förträngt mina svårigheter under hela livet.

Redan i förskoleklassen (6-års verksamhet) så minns jag att jag hade svårt att leka med för många barn samtidigt. Lekte helst med dem en och än än alla på en gång. Men att någon vuxen reagerade på det kan jag inte minnas, och om någon gjorde det så härleddes det säkert till min hörselskada.

I lågstadiet och mellanstadiet var det samma sak, lekte helt med kompisarna en och en, och tyckte att det var jobbigt när kompisarna hade kalas och det blev för rörigt. Tyckte inte heller om mer fria aktiviteter så som lekdagar eller friluftsdagar när jag inte visste vad som skulle förväntas från mig. På rasterna i skolan gick jag helst runt och pratade med läraren än att vara med på lekar. Var även duktig på matte, men hade det väldigt kämpigt med engelskan.
 
Högstadiet var en katastrof, var mobbad, hade svårt att ta mig in i tjejgruppen, visste inte hur jag skulle bete mig, hur jag skulle vara, vad jag skulle säga. Vi hade tidigare varit så få där alla kände alla, plötsligt var vi nästan 30 elever. Även om det var ett fåtal elever som jag umgicks med under de tre åren så är det den en med de värre perioderna i mitt liv.
 
Gymnasiet funkade det bättre. Gick i en klass där studiemotivationen var relativt hög, folk var i skolan för att de faktiskt ville klara av gymnasiet. Det var också ganska sociala personer som drog med mig in i aktiviteterna. Minns fortfarande nervositeten över de mer avslappnade momenten så som slalomresan till Borlänge, att inte veta vad vi skulle göra exakt, inte veta mer än att vi skulle sova i en skola, med vem skulle jag få sova, skulle det vara tjejer och killar blandat, ja många sådana frågor skapade oro för mig. Var också här som jag började lära mig om olika diagnoser i och med att jag gick den linjen jag gjorde, kände vissa aningar att jag kunde ha asperger. I det stora hela så är gymnasiet en period jag minns med värme.
 
Året på Hellidens folkhögskola i Tidaholm kan jag minte minnas så mycket aspergerdrag ifrån, tror mycket berodde på att hela mitt liv kretsade kring den avsaknade hörsel och CI utredningar då.
 
Västanviks perioden kände jag mig utanför. Inte att folk oavsiktligt uteslöt mig, tvärtom, men kände när jag bodde på internat att det var svårt att veta om folk ville umgås med mig eller inte, skulle jag våga fråga, kacka på. Upplevde också att det tog så mycket energi till alla vardagliga bestyr som städ, tvätt och matlagning. Var egentligen här som jag idag kan se att Aspergern gjort sig mest tydlig, jag orkade inte vara social både i skolan och på fritiden. Gick mer eller mindre in i väggen hösten 2007 och hoppade av skolan.
 
Flyttade till Örebro 2008 och började plugga till socionom. Kände svårigheter med att etablera kontakter till kursarna, hittade en person som jag fick en mycket bra kontakt med, hon är idag min bästa vän och den som förstår mig bäst. Under studietiden läse vi också om diagnoser och jag kände att detta kan jag nog ha, men var samtidigt inte beredd att göra en utredning, kan även tilläggas att mina tolkar under utbildningen ofta skämtade om att jag säkert hade autism! Under min praktik i Indien kände jag mig utanför stora delar av tiden, tyckte det var svårt att veta hur jag skulle samtala med de andra i gruppen, skulle jag säga något, skulle jag vara tyst. Vi levde nio stycken på ca 80 kvadrat under tre månader, så vi fick se alla sidor av varandra.
 
Haft kontakt med vården, varit utbränd, inte kunnat göra "lagom" av någonting utan det har alltid varit för mycket. Även om jag älskar att ha folk runt omkring mig, så finns där alltid en osäkerhet, en osäkerhet som funnits där hela livet. Också varit förudnrad över hur svårt jag kan ha att komma igång med saker ibland, hur ajg upplever det som ett kaos, jag skall tvätta, diska och städa, vet precis hur jag skall göra allt, men skall jag börja med att städa, eller diska, eller... Risken blir att jag fastnar i stressen av vad ajg borde göra och inte kommer igång.
 
När jag i höstas fyllde i själskattnignsformuläret så förstod jag på en gång att de skulle vilja gå vidare och göra en stor utredning, tendenserna var tydliga. Och nu sitter jag här, men diagos

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar