God jul

God jul önskar jag och Charlie. Julgranen är precis färdigklädd. Vakrare granar har vi haft men det är en gran och den luktar gran. Se om den får stå pall för Charlies framfarter :-)

Passade på att pynta Charlie lite med, inte jättepopulärt dock 

Nu tar jag jul

Nu tar jag julledigt. Jobbar inte förrän 3 januari vilket är jätteskönt, längesedan jag var ledig så långe. Jag och Charlie har åkt ner till Hjo, landat hos mamma och pappa. Blir en lugn jul här med föräldrarna, brorsan och farmor och farfar. Hur firar ni jul mina läsare?

Ryggont

Alltså att ha ont i ryggen är inget kul. Vaknade i söndags morse och hade ganska rejält ont. Efter en halvtimme på spikmatten var det bättre, jag gick upp, åkte till Nora på julmarknad, gick runt en del men hade bra skor och allt så det funkade. Kollade även på omhelga natt på kvällen. Sedan har ryggsmärtan tilltagit igen. Jag kan röra mig, jag kan gå och stå, men det känns inte bra. Frågan är om det är massage eller kiropraktor jag behöver. Någon som är duktig på ryggar?

När insikten sjunkit in

Nu har det gått tre veckor sedan jag fick meddelandet om att jag beviljats sjukersättning. Insikten börjar sjunka in, tänk att jag inte kommer tvingas jobba heltid mer, jag kommer att sträva mot att jobba 75 % vilket känns betydligt mer realistiskt. Många har sagt att jag verkar mycket gladare de senaste veckorna och det stämmer, stenen från bröstet har fallit och det känns mycket lugnare. Nu ligger fokus att kämpa sig upp till 30 timmar per vecka. Vägen dit är inte helt enkel, jobbar 7,5 timmar per vecka idag och skall efter årsskiftet gå upp till 15 timmar per vecka och jag kan säga att jag är nervös. Några av er läsare tänker säkert hur kan man vara nervös för att jobba endast 15 timmar per vecka, tre timmar per dag är väl ingenting, jag jobbar minsann åtta. Men för mig som varit mycket sjukskriven handlar det om att bygga upp sig från grunden. Och en ökning från 7,5-15 timmar är en fördubbling. 

Jag har insett att jobba förmiddagar i den mån det går är bäst. Nu när jag jobbar mindre hinder jag hem, äta lunch och sen ofta sova en stund med katten vid min sida. Det tycktes vi båda är mysigt. Längtar också efter att börja jobba lite mer med handläggning igen, just nu sitter jag mest och jobbar administrativt och det börjar bli lite långtråkigt, vill ha något konkret att sätta händerna i känner jag. 

Jag är på gång, jag är på rätt spår

O helga natt julkonsert

Igår gick hela dagen i julens tecken. Julmarknad i Nora på förmiddagen. Har mysigt men dock inte så många knallar som jag väntat mig men man fick ändå lite julkänsla.

Sedan på kvällen var det dags för O helga natt julkonsert här i Örebro på Stortorget. Tillsammans med ca 25 000 andra var vi där och kollade på uppträdet. Det bjöds bland annat på Carola, Uno Svenningsson, Alcazar etc. Hela uppträdet tolkades till teckenspråk via en storbildskärm. Har blivit lite bortskämd med tolkningen de senaste åren så den i år var bara ok jämförelsevis, inte mer. Detta då de följde svenskan för mycket och inte vågade släppa övetsättningen mer fri. Själva uppträdet tyckte jag dock var bra, flera låtar jag kände igen vilket var kul. Gav lite försmak på julen. Bjuder på lite bilder

Det lider mot jul

Tiden går så snabbt i slutet av året. Känns som december går tre gånger så snabbt som november, det händer saker hela tiden och ändå är jag inte med på allt som jag skulle vilja, tiden finns helt enkelt inte. Men några trevliga saker har jag hunnit med.

I Hjo förra helgen och passade på att baka pepparkakor tillsammans med mamma. Det är flera år sedan vi bakade tillsammans så var verkligen på tiden. Nybakade papparkakor lukar verkligen jul, det är något som hör till. Samma dag på eftermiddagen var vi på julmarknad i Brandstorp. Där är det mer gammaldags julmarkand med hantverk, honung, sylt etc. Jag köpte ett ljus med motivet av mon amie från Rörstrands. Har de kopparna och tyckte då att ett ljus skulle matcha snyggt.

I fredags var det julbord med jobbet. I år var vi på klubb 700 och då bara arbetsförmedlingen som var där. Ibland lite trevligt med slutet sällskap men kvalitén på maten kändes inte som den allra bästa. Det började med glöggmingel, träffade bland annat några kollegor från Lindesberg vilket var trevligt, längesedan jag träffade dem. Sedan gick vi till bords, var nervös innan vem jag skulle sitta med då jag just nu inte direkt tillhör någon arbetsgrupp och jag ville inte tvinga mig på någon. Men satt med några gamla kollegor och det var trevligt. Masten var som sagt sådär, lite snålt, saknade flera saker på julbordet och uppläggningen på maten var inte den snyggaste. Men laxen och sillen var god så jag blev mätt :-)

Igår hade hörselskadades riksförbund (HRF) sitt höstmöte (ja de kallar det så även om jag tycker det är mer vinter). Jag sitter i styrelsen så var naturligt för mig att åka dit. Det bjöds på underhållning av en man som spelade gitarr och sjöng och hans dotter som tolkade allt till teckenspråk. Var lättsam och faktiskt ganska trevlig underhållning. Därefter var det möte och sedan julsmörgås, tårta och lotterier. Jag som aldrig vinner något vann först och fick då välja fritt på vinstbordet, så kom hem med en fruktkorg, trevligt. Nöjd med mötet, kändes bra

Sjukersättning besked

Ganska snart efter att jag kom ut inatbetslivet så insåg jag att 100% arbete aldrig skulle komma att hålla på sikt. Sjukskrivningarna har avlöst varandra, inläggningarna på sjukhus likaså. För snart tre år sedna tog jag beslutet att ansöka om aktivitetsersättning på 25 %, en ersättning som du som har nedsatt arbetsförmåga till följd av funktionsnedsättning kan ansöka om hos försäkringskassan. Jag fick då igenom detta. Aktivitetsersättning har dock ett slutdatum, du kan bara ha det till dess att du fyller 30 år, därefter får du ansöka om sjukersättning om din funktionsnedsättning förväntas bestå fram till du går i pension. Sjukersättning är betydligt svårare att få än aktivitetsersättning.

Jag drog igång ansökan om sjukersättning redan vid årsskiftet 2015/2016 för att vara ute i god tid. Jag har haft flera möte med försäkringskassan, läkare och psykologer,matbetsgivaren, facket etc. Alla för utom försäkringskassan har varit eniga, 100 % arbete kommer jag inte kunna uppnå över tid. Omslutet av sommaren 2016 fick jag beskedet att min ansökan om sjukersättning avslagits, mina funktionsnedsättningar bedömdes ej vara en nedsättning mot alla arbeten på arbetsmarknaden enligt försäkringskassan. Vården och jag höll dock inte med. Jag överklagade men förlorade, att vinna mot en myndighet är inte lätt.

Tiden gick, jag var sjukskriven men kände fortfarande att jag aldrig skulle klara av att jobba fulltid. I april skickade Jah in en ansökan om sjukersättning igen. Jag hade denna gång än vassare läkarintyg och vi träffades med försäkringskassan än en gång för att förklara min situation. Är själv medveten om att det kan vara svårt för omgivningen att förstå mina nedsättningar, brukar få höra men du hör ju så bra, mm jag är egentligen stendöv och har knappt någon taluppfattning med mitt ci heller, däremot är jag en jävel på avläsning och att pussla ihop sammanhang. För tre veckor sedan fick. Jag veta att min handläggares förslag till beslut var att bifalla en fjärdedels sjukersättning. Men jag vågade inte hoppas, beslutsfattaren skulle ju ta beslut också. Idag fick jag ett mail från min handläggare att jag skulle ringa henne då hon hade ett besked. Nervöst lyfte jag luren (eller ja snarare bildtelefon) och ringde. Och det blev BIFALL! Kan knappt tro att det är sant, efter allt kämpande. Nu är min målsättning att komma tillbaka på 75 % och må bra där, det räcker. Med mina nedsättningar är 75 % jobb som din heltid, för det tar mer energi för mig att höra, tolka information, kommunicera, interagera osv. Känns helt fantastiskt.

Secondhandfynd

Åkte till Myrorna idag för att lämna liye saker jag plockat ihop här hemma. Två överkast, en matta, lite kläder samt lite böcker. Skönt att rensa ut. Väl på Myrorna bestämde jag mig för att gå runt och titta lite. Något som jag gillar är gamla burkar i köket istället för all plast som är idag. Hittade en hel del. Seden blev det en kaffekanna i porslin. Nu skall jag bli som pensionärerna när jag fikar ha ha :-) även en liten jultomte slank med, jag gillar ju julen och allt som hör till och har fastnat lite för just gamla tomtar. Det roliga med second hand är att det blir så mycket för pengarna. Känner nästan att jag borde köra second hand oftare. 

Födelsedag på hästryggen

Idag är det som bekant min födelsedag. Jag har tillbringat den mestadels sittandes på hästryggen vilket uppskattats. På morgonen begav jag mig tillsammans med en kompis till stallet där jag brukar rida lektioner. Jag skulle få i födelsedagspresent av henne att rida ut på en skogstur, mycket uppskattat. Dessutom fick jag stallets kung, snyggingen Primer som är en av mina absoluta favoriter. Blev en till drygt i sadel, ganska lugn ritt men så skönt, som balsam för själen.

Sedan blev det lunch och eftermiddagen bjöd på klubbtävling i hoppning. Jag är ingen hoppryttare och kommer nog aldrig att bli heller men lite små skutt KB vara trevligt. Anmälde mig till 40 cm vilket kändes "lagom" för mig och definitivt lagom med tanke på hur mitt revben känns. Tog det lugnt och travade runt banan men vi blev felfria och tog rosett :-)

Sedan bilade jag ner till Hjo. Mamma och pappa är borta över dagen men brorsan är här och hade gjort tacos för att fira födelsedagen med och sen fick jag ju träffa min lille älskling Charlie för första gången sedan fyra veckor. Behöver jag nämna att vi kramas för fullt. Han är väldigt kärvänlig!

Efter 6 veckor på sjukhus

Efter 6 veckor på sjukhus är jag värd ek lugn fredag i tv-soffan med ett glas rött. Kan inte ha det bättre

Efter 6 veckor

Efter 6 veckor på sjukhus är jag värd ek lugn fredag i tv-soffan med ett glas rött. Kan inte ha det bättre

En sväng på akuten

Nu får det bannemej räcka med elenden. Som jag tidigare skrev var jag av hästen i onsdags och revbenen smärtade. Efter samtal till 1177 blev det en tur till akuten och det var om man kan säga så rätt dag för besök där för allt var över på dryga timmen. De gjorde ultraljud på lungor, njure, lever etc och konstaterade att det inte var några blödningar vilket var bra. Dick kunde de se en avvikelse vid revbenet utan att kunna säga exakt vad. Kan vara så att revbenet är brutit eller en spricka i det. Då man inte gör något åt brutna revben brydde de sig inte om att röntga. Utan om smärtan går över snabbt är det inget brutit blir det långvarigt är det troligen brutit. Bara vänta och se

Luftstrapats

Jag rider ju som bekant lektion en gång i veckan. Jag är en ganska feg ryttare som tar det säkra före det osäkra. Igår red jag en av mina favoriter på ridskolan. En vacker arab Modlack. Vi red en dressyrbana med flera bommar liggand på marken sant ett par som var smått upphöjda. Jag skulle göra en övergång från trav till skritt och sen var det några bommar. Plötsligt känner jag hur hela hästen viker sig. Han går omkull och är ända nere med mulen i marken. Inte lätt att sitta kvar i det läget så fick mig en liten luftfärd och slog sen i backen. Gick rätt bra, ont i ett revben efter att västen troligen slagit i där, men inget värre. Satt upp igen och red klart lektionen även om man blir lite skakig av att trilla av. Men är inte arg på varken mig eller hästen var ren oturshändelse

Åt rätt håll

Känns som saker äntligen börjar gå åt rätt håll för mig. Vi hade ett SIP- möte (samordnad individuell planering) i torsdags och vi gick då igenom min situation. Vi kom fram till flera bra saker och fick flera bra nyheter. En kort sammanfattning är:

- utökat boendestöd en tid efter utskrivning för att se att allt funkar när jag kommer hem

- SIP- möte mellan vården och Vuxen- hab i november för att se vem som skall stå för insatsen i form av arbetsterapeut

- försäkringskassan börjar se mitt ärende från annat perspektiv och bad nästan om ursäkt att de inte gjort det tidigare

- vi skall ha vårdplanering i Lindesberg innan utskrivning

Har aldrig tisigare upplevt detta stöd. Tur i oturen att SIP sammanföll med en inläggning kanske. Nu hoppas jag att vårdplaneringsmötet på tisdag går bra. För sen blir det utskrivning på onsdag om allt klickar

Innerligare och döv

Jag försöker att inte se min dövhet/hörselskada som något hinder utan även se fördelarna med det. Jag har fått ett extra språk även om jag lärde mig det påtok försent men är glad idag att kunna använda teckenspråket som kommunikstionsspråk. 

Sedan tre och en halv vecka sedan vårdasjsg på sjukhus i Lindesberg. Hade tolk med mig vid inskrivningen och har haft tolk vid samtliga läkarbesök under perioden. Men det som blir svårt är småpratet med sköterskorna och skötarna. Det där lilla där de frågar hur jag mår. Eller när jag måste meddela att jag behöver medicin. Jag pratar bra, nästan för bra för ingen tänker på att jag inte hör svaret. Jag måste se din mun, läsa dina läppar, se ditt kroppsspråk och på så vis försöka pussla ihop ett sammanhang. Det är inte lätt, du som hör kanske har testat att se på tv utan ljud, hur mycket förstår du?! Nästan samma för mig. Hör lite med mitt CI men är i behov av teckenspråk och avläsning för att kommunikationen skall fungera. 

En annan sak vid inläggning är väckningsprocessen. Att jag inte hör när de kommer in. De är vana att typ bara säga godmorgon och patienten vaknar. Mig måste de antingen tända lamporna i rummet eller skaka i. Ibland glöms det bort och jag vaknar långt senare och till och med har missat frukosten. Personalens reaktion blir "oj, vi tänkte inte på att du är döv". Likaså ordnas det ibland mini föreläsningar på avdelningen är vi rekommenderas att deltaga. Jag deltagrr gärna men behöver tolk. Avdelningen säger att de kan skriva det viktigaste på tavlan. Men föreläsningen innebär också diskussion och jag behöver få all info inte bara de15 % typ som står på tavlan. Jag kräver tolk! 

Är det jag som är en jobbig patient eller är det vården som behöver mer dövkunskap?!

En snabbvisit till Örebro

En kort visit till Örebro hann jag med. Varit här knappt två timmar. Träffade min nya LSS handläggare för att komplettera mina redan befintliga insatser med ytterligare ett stöd om det går igenom. Pratade också om mitt boendestöd och att vi behöver se över rutinerna för det. Hon tog med sig frågan och sen for de se vad se kan göra. Är sista veckan med nuvarande chef på boendestödet så gäller att ligga i nu.

Hann också med en välförtjänt kopp kaffe på espresso haus, smakade ljuvligt samt att jag köpte några botar finare choklad och tog till. Var även inne på panduro och köpte ett till garnnysta till min stickning jag håller på med, tveksamt om det andra räcker. Så nu kan jag fortsätta på min halsduk. Hittade även en söt nyckelring där som det även är ledlampa i, så var tvungen att köpa, tänker använda den till bilnyckeln 

Uteritt

Igår var det uteritt i stallet. Bestämde mig sent omsides för att följa med. Tog permission och åkte ner till Örebro. Blev några härliga fartfyllda timmar på hästryggen och sen fika efter. Väldigt trevligt 

Ständig utbrändhet

Igår träffade jag läkaren här på avdelningen. Vi pratade om mitt mående nu, min asperger och hörselskada. Jag har ibland tyckt inom vården att de inte tar mina nedsättningar på allvar, men denna läkaren sa att ha mina diagnoser är som att ha en ständig utbrändhet, hjärnan är alltid trött och man blir aldrig riktigt utvilad. Jag kanske borde blivit ledsen att få höra detta men blev mest lättad. Äntligen någon som förstår mig, någon som ser hur mycket jag kämpar. Börjar fundera över om min arbetsförmåga snarare ligger på 50 än 75 %, det är däremot tufftt att inse, vill ju liksom jobba och försörja mig själv. 

Vi pratade också om att asperger idag heter autismspektrum tillstånd. Vi som fått asperger som diagnos får ju behålla den kvar men för nydiadnostiserade gäller autismspektrum diagnosen. Autismspektrum har tre olika nivåer beroende på hur stor påverkan diagnosen har på ens vardagliga liv. Jag har tagit för givet att jag har nivå ett alltså mindre påverkan. Men läkaren berättade igår att jag har nivå två, som är en ganska stor påverkan på det vardagliga livet. Lite tufft att fp höra men samtidigt bra att de är ärliga och tar det jag sagt till sig.

Ett folk för sig själva

Den 19 april ansökte jag för andra gången om sjukersättning på 25 % då varken jag eller vården ser det realistiskt att jag skall jobba heltid. Kort därefter får jag ett brev att handläggningstiden är tre till fyra månader. I och med att sommaren nalkades tänkte jag att ja, ja fem månader kanske det tar innan processen blir klar. För ett par veckor sedan hade jag inget hört och ringde då försäkringskassans kundtjänst. De säger att det verkar vara något knas i mitt ärende men att de skulle kolla på det, bra ! Idag ringer kag igen. Det visar sig att jag inte ens fått handläggare ännu, de har med andra ord inte ens börjat kolla på mitt ärende. Försäkringskassan bad om ursäkt, något har gått fel, men det hjälper ju inte mig, jag vill mest ha ett svar från dem, även om jag räknar med att det blir negativt. Blir less på att saker krånglar och att jag verkar ha lite otur just nu. Ja, ja det ka väl bara bli bättre

Mr ångest

Kära mister ångest

Från och med nu är du inte längre välkommen till mig. Du är inte välkommen att knacka på min dörr, kliva in utan att vara välkommen och våldgästa mitt hem ibland i timmar. Jag vill att du vänder i dörren, sticker iväg och aldrig kommer åter. 

Att leva med ångest kan vara tufft. Det är inget jag själ valt. Personalen på sjukhuset tyckte att jag skulle acceptera läget och fokusera framåt. Det är sant, men de får det att låta så enkelt, nu släpper vi detta och fokuserar framåt liksom, min verklighet är betydligt mer komplicerad än så. Ångesten bidrar mig i min vardag, den får mig att inte göra saker som jag vill, men får mig samtidigt att göra saker som jag inte vill. Ångesten är en av anledningarna till att jag ligger inne, att jag inte klarar av att hantera min situation. Jag får mediciner för att dämpa ångesten, men det tar på långa vägar inte bort allt. Istället får jag kämpa med att bara stå ut, bara acceptera.

Höstigt

Alla uppskattar inte min älskling

Har boendestöd två gånger i veckan för hjälp med struktur och planering med anledning av min asperger. Detta har överlag fungerat väl. Har också en katt på 11 månader som är min lille älskling, min sambo och som bor i lägenheten nästan lika mycket som mig.

1. Igår meddelade  chefen för Boendestödet mig att några av hennes anställda tycker katten är busig och är rädda för honom. Jag funderar över vem som "äger" problemet? Måste jag låsa in min katt, eller skall jag kräva att boendestödet skickar personal som inte är  katträdda? Katten är absolut inte elak, men han är en unge och vill busa ibland samt att han är väldigt social och gärna kryper upp i knät. 

Tar gärna emot reaktioner 

Kvar men med perm

Är kvar på avdelningen här i Lindeberg. Tiden går långsamt men är väl kanske det som är meningen, att man skall vila upp sig. Jag har fått gå ut idag för första gången sedan i fredags, blev en promenad ner till byn för att köpa en bok och in på Hemköp och köpa lite läsk, lite får man allt unna sig när man ligger inne :-)

Imorgon kommer jag att åka hem på permission. Blir ridning på kvällen och sedan på torsdag möte med boendestödet, hoppas att det går bra och jag får min vilja fram. Jag kommer sedan få träffa läkaren igen på fredag och som jag känner nu hoppas jag att jag blir kvar över helgen. Vill inre hem för snabbt och sen behöva åka in igen, det känns inget bra. Blir i så fall troligen perm på lördag för att åka ner till Örebro och fira lite födelsedag.

Jag tänker inte skämmas

Denna gång tänker jag ta upp ett tabubelagt ämnen. Nämligen psykisk ohälsa och sluten psykiatrisk vård. Många ser fortfarande psykiatrin som ett dårhus, ett ställe dit bara de som mår riktigt, riktigt dåligt kommer, personer som inte kan föra ett samtal, personer som är psykotiska, schizofrena etc. 

Jag har de sista två och ett halvt åren vårdas inom slutenvården ett tiotal gånger, har till och med tappat räkningen själv. Vårdtiderna har varit mellan 6-21 dagar. Har varit på olika avdelningar både OBS- enheten i Örebro som har väldigt hög säkerhet med övervakning var tionde minut dygnet runt. Har också varit på avdelning 2 i Örebro som är psykiatrisk vårdavdelning samt i Lindesberg som också är psykiatrisk vårdavdelning. Men på alla dessa avdelningar möts jag av vanliga människor i livets alla skeden och i varierad ålder. Psykisk ohälsa drabbar inte bara en målgrupp, mest finns högutbildade, personer med invandrarbakgrund, personer med funktionsnedsättningar etc. Men de är precis som du och jag.

 Jag har under veckan som varit känt att jag mått allt sämre psykiskt. Jag har signalerat till vården om det men nu i fredags gick det inte längre. Jag sökte psyk akutmottagningen i Örebro. Känns som jag mer eller mindre är välkänd där, får ett glatt hej när jag kommer dit. Satt och väntade en liten stund, tolk kommer, vi samtalar med sjuksköterska, får träffa läkaren och hon bestämmer i samråd med sin bakjour att jag skall läggas in och att det blir Lindesberg. Vill egentligen vara i Örebro för lättare att ta emot besök från kompisar men får väl acceptera läget så som det är nu. Har jättetråkigt här, vad sysselsätta sig med liksom. Har inte träffat läkaren än vilket gör att jag inte heller får gå ut. Annars skulle en promenad inte sitta helt fel. Får se hur länge jag blir kvar, behöver tid att läka. Samtidigt löser en inläggning inte problemen runtomkring med folk som slutar och den biten. Att ta förändringar är inte min aspergerhjärnas starkaste sida :-) 

Fin uppskattning

I måndags hade jag ett telefonnummer som ringt till mig gång på gång. Ett Örebronummer och jag kände att detta nummer kanske skulle vara värt att kolla upp. Sökte och fann att det gick till en blomsteraffär. Ringer upp och de säger att de har bud till mig. Hade dock ingen aning om från vem. Fick sedan en vacker höstbukwty levererad som tack att jag varit i Göteborg och föreläst på Audionomprogrammet. Det hade de verkligen inte behövt, men glad blev jag

Jag blir mindre

För tre veckor sedan började jag med Viktväktarna, målsättningen är att gå ner de 18 kg som jag gått upp sedan förra sommaren. Anledningen till min viktuppgång har främst varit mediciner, började mer en ny medicin förra sommaren som har fungerat bra för mig, men med biverkning viktuppgång.

Jag kände att jag måste ta tag i detta vågen kan inte visa mer och mer plus utan jag måste vända trenden. Jag gick därför med i Viktväktarna. Nu har jag vägt mig tre gånger utöver invägningen och är mycket nöjd.

Fösta veckan - 2 kg (wow, så härligt)

Andra vecka +0,5 kg (men jag vet orsaken till det)

Tredje veckan - 1,6 kg (supernöjd)

Har många kilon kvar, vill ner de 18  kg främst som jag gått ner samt gärna lite till. Men det får ta tid, jag måste kunna unna mig saker, ibland får vågen visa plus, det måste vara ok. Viktväktarna får inte bli en belastning. Men känns så härligt att vara på väg

Alla slutar eller strukturer bryts

När man som jag har Asperger är struktur oerhört viktigt för att vardagen skall fungera. Utan struktur fungerar jag inte. Eller jo, det kan jag visst göra, har jag en grundstruktur att stå på så kan jag ta förändringar så som att möten kanske blir inställda i jobbet, kompisen som jag skall luncha med blir sjuk etc. Jag har fått stöd från arbetsterapeut att skapa strukturer hemma, lära mig sänka krav och träna på att avsluta saker. Det går att städa hur länge som helst, men gäller att bestämma sig att efter en viss tid eller vissa moment är det klart, då får det se ut som det gör. Jag är lite av en perfektionist, vill ha ordning och reda. Dock börjar jag successivt omvärdera det, ordning ja men behöver inte vara kliniskt rent överallt alltid. Ett stöd för att hjälpa till med begränsningar är mitt boendestöd som kommer hit två timmar i veckan. Då planerar vi vad jag skall göra och ser till att jag planerar in tid för återhämtning. 

Till strukturen hör också att det kan vara svårt att byta professionella kontakter. Att det tar tid att etablera relationer till ny personal eller nya personer i omgivningen. Just nu känner jag att det varit lite väl mycket saker som rubbat min struktur.

I våras bytte jag psykolog, ett stort byte då jag klickade väldigt bra med henne jag hade innan.

I maj meddelas att min arbetsterapeut ej kommer att fortsätta jobba med mig. I maj byts också en av boendestödjarna ut, en av fyra.

I juni meddelas att min kontakt på affektiva skall sluta.

I augusti byts den andra av de fyra boendestödjarna ut.

I september meddelar min SoL handläggare att hon ej kommer bli kvar som ansvarig i mitt ärende.

Min kontaktperson på boendestödet meddelar i september att hon skall sluta, därmed den tredje av fyra boendestödjare slutar.

Idag när boendestödet var här meddelar den fjärde att hon skall sluta. Alla fyra personal byts ut inom loppet av 3,5 månad, helt sanslöst. Nu skall jag alltså öppna upp mitt hem för fyra nya. De är säkert jättebra men det tar tid att lära känna varandra, tid att se vilka rutiner som fungerar just hos mig. Utöver detta ha jag fått nya arbetsuppgifter där jag inte på samma sätt som innan ingår i en arbetsgrupp. De gamla kollegorna finns ju kvar, jag träffar dem, fikar med dem etc. Men blir inte samma sak som innan. Känns som min struktur just nu svajar rejält vilket känns.

Gårdagens föreläsning

Mötte en nätt skara kursdeltagare på universitetet i Göteborg igår. De var endast 14 i klassen så ingen jättegrupp att föreläsa för. Det strulade dock lite med tolkarna som fått fel adress och befann sig några kilometer från Medicinsreberget vid Sahlgrenska. När felet upptäcktes kastade de sig på cykel respektive spårvagn och kom till rätt plats. Själva föreläsningen gick bra, berättade om mitt liv på ett sätt som jag hoppas inte var alltför tråkigt :-) de fick följa mitt liv från det att jag föddes fram till idag med fokus på skolan, bli döv, lära teckenspråk och övrig anpassning, arbetslivet och fritid. 

Hade också två tolkar vid min sida som taltolkade mig samt tecknade studenternas frågor. Var lite nervös innan med två tolkar jag inte känner så bra, vill ju liksom bli tolkad på "rätt nivå" att mitt språk skall låta som det kommer från en 30 årig kvinna. Båda tolkarna var ok men en var snäppet vassare. Hon kommenterade själv efter att hon tyckte det var roligt att taltolka mig och kände själv att det flöt bra, härligt när man möter sådana. Funderar nästa år om jag blir inbjuden igen att önska henne.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.

Min röst tillhör någon annan

Sitter på tåget på väg till Göteborg och reflekterar. Jag skall i eftermiddag föreläsa på Audionomprogrammet om min hörselresa. Föresläsningen kommer att hållas på teckenspråk och jag har vid min sida två tolkar som fungerar som min röst och mina öron.

Generellt kan jag säga att situationen avgör om jag pratar eller tecknar. Jag pratar med familjen, jag pratar med icke teckenspråkiga kollegor på jobbet, pratar med vissa kompisar. Men jag tecknar vid arbetsplatsträffar, tecknar vid föreläsningar, väljer teckenspråk med kollegor och kompisar som behärskar det etc. Teckenspråket är mitt andra språk, men samtidigt det språk som jag tar till mig med minst ansträngning. 

Det som däremot är spännande är att lägga mun röst i händerna på någon annan. Jag tecknar, tolken taltolkar. Dels finns det en risk att vi missförstår varandra, att tolken tror att hen förstår mig och taltolkar men att det blir helt fel. Ibland upptäcker vi felet och kan rätta till, men inte alltid. Det som också är spännande är hur en mening på teckenspråk kan översättas på flera olika sätt. Här är det fördel om tolken känner mig och mitt sätt att uttrycka mig för att välja rätt ord, ord som jag själv hade kunnat valt. Jag minns själv när jag pluggade på universitetet för nästan tio år sedan. Ibland var det tolkbrist och de tog in en pensionerad tolk. Hon förstod mig, taltolkade rätt i sig, men hon fick det att låta som om jag var 60+. Att fånga min nivå på språket då drygt 20 år gammal funkade inte riktigt.

Hemma i Örebro brukar jag önska tolkar. Tolkar som jag klaffar med både när det gäller att avläsa dem men också när de taltolkar. Sedan att de är trevliga som personer är ju en bonus. För mig är det viktigt exempelvis i jobbet eller för den delen hos psykologen att alla nyanser översätts korrekt. Nu som idag när jag använder tolkar från Göteborg vid min föreläsning är det mer nervöst. Hur kommer de taltolka? Kommer de förstå mig etc. Det krävs mycket mer av mig, men också av tolkarna 

Det är en utmaning att lägga sin kommunikation i händerna på andra.

Åter jobb

Nu är denna sjukskrivningsperioden över, imorgon börjar jag jobba igen, dock bara 25 %, kommer inte hinna så mycket mer än att dricka kaffe och kolla mailen. Jag är kluven till jobbet just nu. Vet inte om jag känner mig redo, är så känslomässigt labil känns det som. Känns nog främst jobbigt då jag inte kommer få gå tillbaka till min tjänst som handläggare en tjänst jag älskar, kundkontakter, samarbetet inom dövlaget, att vara en i gänget, teckenspråkig kommunikation. Går förlorar jag detta känns det som. Jag skall jobba administrativt till att börja med, inte ha någon kundkontakt. I mina ören låter detta dötrist, jag är inte mot administration i sig, det ingick mycket administration i min handläggartjänst, men där fick jag en tydlig koppling mellan att träffa kunden och administrationen. 

Vill dock poängtera att jag förstår hur min chef resonerar, jag förstår att han lyfter bort mig från handläggning. Men det känslomässiga hos mig är något helt annat. När chefen gav det slutgiltiga beskedet förra veckan vad jag skulle jobba med började jag gråta. Jag som typ aldrig gråter annars, men där under mötet tog tårarna och kom och jag kunde inte sluta. Jobbigt att gråta inför chef, men vad skall man göra när man inte kan styra det. Det kommer säkert att bli bra så småningom, det gör det säkert, absolut. Men jag behöver en period att sörja och vara ledsen först.

De plötsliga svängarna

Hann med nästan två veckors semester innan måendet vände igen. Två veckor där jag hade det bra. Progressiv var fantastisk och jag är så tacksam att vi kom iväg. Resan gav mig ett anhållen i mitt mående som inte varit perfekt den senaste månaden. Efter Prag åkte jag till Hjo, tillbringade några dagar hemma hos mamma och pappa och tog sedan med mig min lille Charlie och åkte hem igen. Ganska omgående hamnade jag in på sjukhus. Var riktigt illa däran. Sjukhusvistelsen blev inte jättelång, en vecka ungefär men med efterföljande sjukskrivning.

Är idag fortfarande sjukskriven. Mår väl under omständigheterna ok, men är trött och har ett stort behov av återhämtning. Pressar jag på lite för hårt kommer ångesten, yrsel och tinnitusen som ett brev på posten. Är så otroligt tråkigt att det skall vara så här, är arg på min kropp som inte bara kan må bra. Jag vet att frustrationen inre hjälper, men måste ändå få uttrycka den. 

Träffade igår min arbetsgivare och pratade om min situation. Var väldigt ärlig med allt som har hänt, det kändes skönt att kunna vara det, att ha en arbetsgivare som lyssnar och inte dömer. Dock kommer förändringar behöva ske för mig i jobbet för att det skall funka. Kommer inte här skriva om något förrän allt är klart, men det känns väldigt kluvet med allt kopplat till jobbet för mig just nu.

Även fast jag är sjukskriven försöker jag att göra en del saker, inte storstäda lägenheten precis, det skulle jag inte mäkta med, men försöker ta en promenad, en liten cykeltur etc. Nästa vecka kommer jag tillbringa mycket tid i stallet vilket är som balsam för själen för mig. Sedan är jag så tacksam att jag har Charlie, någon att klappa på, någon som spinner i mitt knä, någon som värmer min säng. 

Pragresan

Just nu har jag semester vilket är otroligt skönt. Jag njuter för fullt och försöker värdesätta tiden genom att mest ta det lugnt även om jag gör olika saker. Förra veckan åkte jag till Prag tillsammans med mitt ex, ja vi har en bra relation så inga som helst problem med det.

Söndagen den 9 åker vi till Arlanda och vårt hotell där. Planet går tidigt nästa morgon så skönt att vara på plats liksom. Hotellet var helt ok. Vi checkade in på planet som jag göras ett dygn innan, åt mat, drack kaffe och slappade lite på rummet.

Måndagen den 10 ringde väckarklockan vid 04,30. Lite tidigt att studsa upp, men gick ändå hyfsat bra. Sedan en hotellfrukost som gick sådär, lyckades skära mig i fingret med brödkniven =) Efter lite omplåstring var både jag och fingret glada igen och vi njöt av maten. Gick sedan till flyget. Jag älskar att flyga, eller ja, inte så mycket i luften men gillar starten, tycker det är så härligt att känna flygplants kraft, älskar det som alla flygrädda hatar =) Kommer till flygplatsen i Prag och skall leta reda på vår transfar som skall ta oss till hotellet. Vi hittar inte varandra men efter ett telefonsamtal till resebolaget löser sig allt och vi kommer fram till hotell Plaza Alta. Vi checkar in och beger oss sedan mot stan med spårvagn, ett smidigt sätt att ta sig i Prag. Vi kollar på hus, arkitekturen är helt fantastisk och besöker även några kyrkor, kollar på atomuret och besöker judiska kvarteret där judestjärnorna tydligt syns på huset.

Ett av alla vackra byggnader

Judiska kvarteret

Nästa dag på tisdag den 10 regnade det på morgonen. Blev en tur till köpcentret Palladium där det bland annat införskaffades paraply vädret till trots. Vi begav oss sedan till den kända Karlsbron med anor från 1200 talet som även är kantad av 30 vackra statyer. Bron är nog det som staden är mest känd för. Vi tog även en promenad längst med floden vilket var fint, jag gillar verkligen städer som har vatten. Tillbaka till hotellet och vilade en stund innan det blev middag på stan och sedan en promenad efter det. Då tittade vi bland annat på en staty som symboliserade hur kommunisterna tryckt ner den tjeckiska befolkningen. Väldigt talande staty

Karlsbron

Även jag smakade på den tjeckiska ölen, är ingen storkonsument av öl precis, men denna smakade helt ok.

Sedan den sista hela dagen i Prag besökte vi Pragborgen vilket består av slottet och massa kringbygnader, men även en katedral. Otroligt vackert var det inne i katedralen, aldrig sett en så stor kyrka innan tror jag. Känns som att vi sett det som en turist i Prag  bör se, vi har ätit ok mat, inte lyxigt på något sätt men ok, och vi har mått gott.

Jag vid slottet med vacker utsikt över staden bakom mig

Vackra fönster inne i katedralen


Vi är jättenöjda med resan, en stad att rekommendera för er som gillar att strosa runt och kolla på saker.

 

Nu är det bara att vänta

Under våren har jag suttit och filat på min ansökan om 25 % sjukersättning. Ersättning på den delen som jag anser att jag inte orkar jobba. De senaste åren har för mig varit en berg och dalbaneresa. Jag jobbar en period på någon procentgrad, blir sjukskriven på heltid, kommer åter på deltid, trappar upp, blir sjukskriven igen osv. Detta är ohållbart både för mig personligen då det sliter enormt mycket med detta men vållar även problem för min arbetsgivare (hen har dock inte klagat).

Det jag strävar efter är att hitta en långsiktighet, att ha en lösning som håller över tid som kan göra att jag känner att situationen är hanterbar. Jag tror att jag kommer klara av 75 % i mitt ordinarie arbete om jag får lite tid på mig. Jag tror inte heller att jag skulle klara av mer i ett annat arbete och just det är väldigt viktigt vid ansökan om sjukersättning att min arbetsförmåga skall vara nedsatt mot alla typer av arbeten, även mot skyddade arbetsmarknaden.

Igår träffade jag min läkare från hörselvården, en man som jag känner stort förtroende och respekt för. Vi har en väldigt rak kommunikation och ibland träffar det han säger verkligen rakt i hjärtat men jag vet samtidigt att han säger med respekt. Vi pratade om min sjukskrivning. Han frågade när/om jag tror att jag kan jobba mer än de 50 % som jag jobbar idag. Svarade 1 maj skall jag upp på 75 %, varpå han kontrade men Heléne var realistisk nu, ok 15 maj då. Så blir två veckor till på lägre procent sen är planen att öka. Utmaningen är fortfarande att jag vil så mycket, men ibland räcker orken inte till. Läkaren skall i alla fall fixa utlåtande inför ansökan om sjukersättning och jag håller tummar och tår att det skall gå igenom.

Styrelseledamot

Två och en halv månad gick det från det att jag avgick från Unga Hörselskadades styrelse till jag blev invald i en ny. Blev för en tid sedan kontaktad av Hörselskadades riksförbunds valberedning som frågade om jag kunde tänka mig att sitta med i styrelsen för Örebroföreningen. Efter några dagars funderande så tackade jag ja. Idag ägde årsmötet rum och jag var inbjuden för att föreläsa om min socionompraktik i Indien. Föreläsningen gick bra även om det var lite stressigt för fick inte så mycket tid på mig. Men kändes ok ändå. Årsmötesförhandlingarna flöt sedan bra, jag blev invald som ledamot på ett år, kommer säkert att bli bra tror jag. Ser fram emot att jobba med en ny förening.

Härligt helg med spa

I helgen som var det full rulle. Först på lördagen var jag iväg till min kompis M som blir 30 år denna veckan på fest. Ett 50 tal personer var med, några från min tid på folkhögskolan uppe i Leksand för drygt tio år sedan så skoj att träffa dem igen, dessutom fick jag tolk till festen så kunde hänga med i alla samtal vilket var jätteskönt.

Söndagen inleddes med träningspass. Det finns en teckenspråkstolk som leder pass på Friskis på söndagar, cirkelgym. Jag brukar när jag kan passa på att köra hennes pass för dels är det väldigt bra upplägg på det och sedan kan hon stödteckna lite grann under passet så det är lättare för mig att hänga med. Lite mör i kroppen åkte jag hem och åt lunch och sedan ut till Blå bergens lila spa som ligger ut mot Närkes kils hållet. Det var autism och aspergerförbundet som hade bokat in en eftermiddag där. Man kunde bada tunna och basta. Dessutom ingick hand och fotbehandlig i vårt paket så det tackades verkligen inte nej till. Jag hade även köpt till massage så blev knådad (läs plågad) i en timma, jättehärligt. Kändes som Blå bergen var mysigt och familjärt, vi fick fika, tid att sitta ner och prata med varandra. Kände igen av de andra sen tidigare men var trevligt ändå och blev ju lite nya bekantskaper. Konstaterar att jag borde åka på spa oftare, så härligt.

Två steg fram och ett tillbaka

Ibland känns det lite så, att något utvecklas lite grann och jag känner att saker flyter på, sen plötsligt händer något och jag behöver stanna upp, fundera och ibland backa ett steg eller två.

I snart två år har jag varit sjukskriven på olika procentgrad pga utbrändhet. Till en början var jag hemma på heltid, sedan har jag successivt ökat arbetsgrad, testade till och med att jobba heltid ett par veckor i höstas även om jag definitivt inte var redo för det och kommer nog aldrig att bli, men Försäkringskassan ville att jag skulle testa så gjorde så.

Idag besökte jag min läkare Claes på hörselvården. Claes är en läkare med mycket pondus, en läkare som jag har förtroende för och som jag kanske lyssnar lite extra på. Redan första gången jag träffade Claes någon gång runt 2009 här i Örebro pratade han om att det inte var säkert att jag skulle klara av att arbete heltid, då många med cochlea implantat som jag har inte gör det. Då tyckte jag att han var galen, hur kunde någon komma till mig och tala om att jag inte skulle kunna arbeta heltid, klart att jag skulle, något annat fanns inte på världskartan. Detta var innan min aspergerdiagnos, svårigheterna fanns där givetvis men en diagnos skulle inte komma att fastställas förrän fem, sex år senare. De senaste två åren speciellt har jag insett att 100 % arbete kommer jag inte att klara av, min hörsel håller inte för det och min asperger gör troligen att jag blir tröttare än personer utan diagnos, insikten att 75 % är mitt max har vuxit fram. 75% är också det som jag jobbat sedan sommaren 2016 med undantag för de veckorna i höstas jag testade heltid.

Att jobba 75 % har med nöd och näppe fungerat, jag har slitit, jag har tvingats sitta på kvällar och helger och jobba in timmar för att jag inte pallar en arbetsdag på 6 timmar i sträck. Jag har verkligen försökt, verkligen kämpat på, men börjar komma till ett läge då det inte längre går. Det har funkat när saker runt omkring flutit på hyfsat, nu står jag utan behandlingskontakt, kommer inom snar framtid att börja med ny medicin som kräver insättning och mycket prover att lämna i början. Många saker hänger lös. Jag och Claes pratade om min arbetsförmåga kopplat till detta, om jag verkligen orkar vara den duktiga och köra på 75 % och sedan allt annat därutöver när jag redan nu ligger på bristningsgränsen. Svaret är givetvis ett nej, jag orkar inte jag vill men det går inte. Det känns just nu som ett bakslag, vill ju ha en spikrak utveckling framåt men tyvärr är livet inte alltid så enkelt. Nu är det sjukskrivning på 50 % istället i tre månader. Känns som ett bakslag, skäms över att komma till jobbet imorgon och berätta för chefen att jag går ner i arbetstid, jag vet att jag inte skall känna så men gör det ändå.

Nåja, det kommer ordna sig, det vet jag, känns bara nu lite surt.

Hur är då livet med katt?

Svaret är enkelt, alldeles underbart är det, vi trivs så bra ihop jag och lille Charlie. Han är både ett litet busfrö som kan fara runt som värsta duracell kaninen men kan samtidigt på kvällarna krypa upp i soffan och bara mysa en bra stund. På nätterna varvas det med att anfalla mina fötter och att ligga och sova intill mig. Det är väl så här livet med kattunge skall vara! Imorgon skall jag tvinga in honom i transportbur och bege mig till veterinären med honom, det blir vaccination mot kattpest och kattsnuva, senare i vår kommer det att bli ID-märkning och kastrering.

Charlie gillar ibland att krypa in i saker, som idag

Livet med katt

Har under en tis funderat på att skaffa katt. Jag gillar djur, jag är uppvuxen med djur och kände att det skulle vara trevligt med lite sällskap. Kollade runt på blocket bland annat efter en katt som skulle passa mig och efter lite funderande fram och tillbaka föll jag för en unge på snart 14 veckor som är en blandning mellan bengal och norsk skogskatt. Han hade sitt hel i Säffle i Värmland så varven bit att åka. När jag såg honom var det kärlek vis första ögonkastet så söt och så fina ögon. Satte honom i transportbur och började köra hemåt. Han gnällde lite fram till Karlstad, vem hade inte gjort det liksom instängd i en hur men sen lugnade han ner sig och slösade till och med till en stund. 

Väl henna sprang han runt  några varv som om han ville gå husesyn sen lugnade han ner sig. Han är busig, älskar att leka med mina hårsnoddar bland annat han är också väldigt kelig och kan ligga i knät och sova i timmar. Han verkar ha funnit sig tillrätta bra

 

 

Några dagar i Malmö

Denna veckan har jag varit några dagar i Malmö på utbildning om dövblindhet. Utbildningen har övergripande varit bra, det har varit praktiska övningar blandat med mer teori.

I måndags kom jag fram till Malmö vid 17 tiden, för en gång skull var tågen i tid (bra jobbat SJ). Jag begav mig till hotellet Clarion där jag hade bokat rum och blev lite förvånad över att få rum på våning 20. Inte kan man klaga på utsikten då inte. Begav mig sedan och träffade en kompis från min tid på folkhögskolan uppe i Leksand för tio år sedan. Denna kompis var också med mig som språkstöd under min praktik i Indien 2010, vad passade då bättre än att äta indisk mat och prata minnen. Trevlig och bra kväll med god mat.

Tisdag morgon begav jag mig till Specialpedagogiska skolmyndighetens lokal som låg endast ett stenkast från mitt hotell. Dagen inleddes med presentation av deltagarna. Vi kunde se att vi var en ganska spridd grupp, någon jobbade inom dövblindteamen, någon var audionom, hörselpedagog etc. Från Arbetsförmedlingen var det jag och en kollega. När det efter en timma var dags för fika fick halva gruppen ta ögonbindel och hörselkåpor den andra halvan som jag tillhörde skulle ledsaga vid fikat. Den personen som jag ledsagade kunde dock inte teckenspråk vilket ställde till det en hel del. Vi kunde inte kommunicera med varandra vilket var lite frustrerande. Jag försökte teckna taktilt men det gick inte så bra. Vi fick i alla fall i oss lite kaffe och te. Under dagen introducerades vi i dövblindhet som begrepp, vi fick se på film med Claes Möller som för övrigt är min läkare på hörselvården så kändes bekant. Det sista på dagen skulle vi ut på stan med ögonbindel, vit käpp och ledsagare. Jag började att leka dövblind, hörselkåpor behövde jag ju inte då jag är nästintill döv ändå. Däremot tog jag ett par glasögon där jag blev blind på vänster öga och hade endast ett begränsat sugrösrsseende på höger öga. Detta gjorde att jag såg lite på avstånd men inget på nära håll. Min ledsagare drog iväg med mig mot Centralstationen. Vi testade att gå i trappor vilket var lite läskigt då jag inte kunde se trappstegen utan fick använda käppen samt känsel för att se var stegen var någonstans. Vi testade också att gå igenom dörrar etc. Väldigt nyttig promenad och jag kunde i alla fall få ett litet hum hur det kan fungera om man inte ser eller hör. Men förstå helt ut kommer jag förstås aldrig att kunna göra. Vi bytte sedan så att jag ledsagade och hon som jag jobbade tillsammans med fick ta på sig glasögonen. Kändes helt ok att ledsaga, inga större svårigheter.

De två andra dagarna på utbildningen var mera teori, vi pratade om ICF, pratade om olika faser av acceptans vid en diagnos exempelvis dövblindhet etc. Intressant det md men tyckte ändå att de praktiska övningarna gav mest.

I onsdagskväll träffade jag en annan person som jag pluggat på folkhögskola med. Hade inte träffat henne sen 2007 så var ett bra tag sen. Vi var ute och käkade gemensamt och pratade skit en stund väldigt trevligt.

Tycker att utbildningen och dagarna i Malmö varit bra, dock har jag varit väldigt trött efter, jag har jobbat mer än vad jag skulle denna veckan då utbildningen gått på heltid och jag jobbar ju bara 75 % så blev lite tufft där. Bra också att vi under utbildningen fått möta personer med dövblindhet, det ger lite bättre perspektiv på saken. Nu ser jag fram mot steg två i maj

Mot Malmö

Nu drar jag mot Malmö och nationellt kunskapscenter för dövblindhets utbildning som skall vara i tre dagar. Är taggad både inför själva utbildningen men också att träffa kompisar som bor i Skåne. Dövblindhet i sig är inte jättenytt för mig, jag har flera kompisar med detta och har själv jobbat som personlig assistent till två brukare med dövblindhet. Men jag ser fram mot utbildningen ändå det finns ju liksom alltid mer att lära. Skall också bli skönt att bara få bo på hotell några dagar bara koppla av med hotellfrukost och allt. 

Skåne här kommer jag