Från och med nu är du inte längre välkommen till mig. Du är inte välkommen att knacka på min dörr, kliva in utan att vara välkommen och våldgästa mitt hem ibland i timmar. Jag vill att du vänder i dörren, sticker iväg och aldrig kommer åter.
Att leva med ångest kan vara tufft. Det är inget jag själ valt. Personalen på sjukhuset tyckte att jag skulle acceptera läget och fokusera framåt. Det är sant, men de får det att låta så enkelt, nu släpper vi detta och fokuserar framåt liksom, min verklighet är betydligt mer komplicerad än så. Ångesten bidrar mig i min vardag, den får mig att inte göra saker som jag vill, men får mig samtidigt att göra saker som jag inte vill. Ångesten är en av anledningarna till att jag ligger inne, att jag inte klarar av att hantera min situation. Jag får mediciner för att dämpa ångesten, men det tar på långa vägar inte bort allt. Istället får jag kämpa med att bara stå ut, bara acceptera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar